Mån 28 okt
Vi vaknar upp av en massa vägarbetsfordon. De ska asfaltera en tennisbana alldeles intill oss. Tur det faktiskt för Kombin vägrar starta i den fuktiga kylan (10 grader C). Vi får starthjälp av ett par trevliga gubbar med en vält! Vi har många problem med bilen: Det gnisslar förfärligt hela tiden om framvagnen, vi borde byta motorolja genast och det läcker bensin från ett smalt rör där en slangbit har gått sönder, tomgången är för hög också. Vi kryssar fram och tillbaka genom Geelong för att hitta nödvändiga delar och stannar sen på en parkering för att mecka. Slangen fixad och ett par fjädrar på förgasaren åtgärdas, tomgången förblir för hög dock. En kille på en verkstad byter olja åt oss för bara $10.
Så kan vi äntligen bege oss till Melbourne. Vi hittar direkt till campingen tack vare kartan vi köpte redan i Sydney, bra att vara förberedd, Melbourne har 3,4 miljoner invånare och breder ut sig över ett enormt område. Vi åker ner till stan med spårvagn och det känns som att komma hem: mysiga trädprydda gator. Gatorna är olika breda och det är inte bilar på alla, husen är olika gamla vilket gör att staden blir mer europeisk jämfört med andra Australiska städer med spikraka rutnät till gator och ändlösa områden med högst 30 år gamla enplansvillor. Vi äter gott italienskt och hittar en engelsk pub, "The Elephant & the Wheelbarrow" på Bourke Street med "riktig" öl. Australiens öl är helt ok, ungefär som svensk, välgjord och lättdrucken men knappast särskilt spännande. Lite engelsk Bass Pale Ale och Old Speckled Hen piggar upp mig ordentligt! Här drickar alla halfpints eller pots eller middys som de kallas här. Konstigt, Australiensarna som annars är så macho. Jag tycker det är bra, man kan pröva fler sorter. Jag gillar f ö Melbournes stadsplan, med ett nät av gator breda noga att rymma både spårvagnar och bilar och mellan dem smala lanes som används som mysiga bilfria cafégator eller blir ett inbyggt centrum eller bara används som infart till parkeringshuset. Mycket smart och människovänlig lösning. Det verkar vara mindre bilar här, förmodligen pga det förnämliga spårvägsnätet.

Tis 29 okt
Vaknar sent, kanske FÖR god öl. Det tar timmar att tvätta men vädret är äntligen varmt och skönt igen. Ner till city med spårvagnen och vandrar omkring. Rodd är populärt nere på floden Yarra som går rakt genom centrala Melbourne. Massor av ungdomar. Vi åker spårvagn till Lygon Street, Little Italy och äter middag. Jag glömmer återigen bort att min italienska favoriträtt är Canneloni och beställer istället Gnocchi Quattro Formaggi. Dåligt val.

Ons 30 okt
Börjar dagen med lite bildkommentering och backup av bilderna. Spårvagn till mysiga, bohemiska Brunswick Street. Eva letar nya solglasögon. Butiksföreståndarinnan undrar varför vi är lediga från jobbet. Hon tror alltså inte att vi är turister! En av första dagarna var det någon som direkt undrade om vi var svenskar så det är ett stort framsteg. Vi njuter av Melbourne Festival under eftermiddagen och kvällen.
Till lunch såg vi "River" av Keene/Taylor. En 50-minuters teater i en källare på Flinders Lane, en bakgata. En manlig skådis i fyrtioårsåldern och en elvaåring spelade mot varandra. Ett bra manus om en arbetslös, frånskild och drucken man som träffar sin son på helgerna. Historien når sitt klimax när sonen berättar om sin drömpappa: i en skoluppgift har ha beskrivit sin pappa som en bilmekaniker som lagar andras bilar men helst meckar med sin gamla sportbil hemma i garaget. Och en dag blir han erbjuden att jobba med ett stort racingstall som tävlar runt i hela världen vilket han accepterar, trots att han kommer att vara borta mycket från sin familj. Bra pjäs, snyggt upplyst lokal och fin inramning där publiken bjöds på te och smörgås före föreställningen.
Vi går till Melbourne Museum. Imponerande modernt bygge, om ej vackert. Mycket intressanta utställningar, särskilt en om kroppen, med modeller, bilder (bl.a. av Lennart Nilsson) från från livets början till dess slut och om hur läkarvetenskapen lärt sig om anatomi, röntgen etc. En mycket stark utställning om Aboriginerna, särskilt om hur man rövade bort deras barn från sekelskiftet fram till 60-talet, i tron att man gjorde det för deras eget bästa. Rasism i sin värsta skepnad tycker jag. Man gör stor ondska och kallar det välgörenhet och godhet, en av förgrundsfigurerna var en ärkebiskop (katolsk tror jag, osäker där). Jag blev oerhört berörd, gråtfärdig, arg. Hur kunde dessa australier behandla människor så? Ca 10% av alla barn som föddes under nämnda år uppskattas ha blivit bortadopterade till vita föräldrar. En åsikt vi har hört från medcampare i Broken Hill är att det ju inte var så farligt, "de fick det ju bättre!". Vidrigt inskränkta människor. Jag tror att det är avhållsamhet från tv-tittande i åtta veckor som gör att jag reagerade så starkt för bilderna, ljudinspelningarna och dockorna på utställningen, tidigare har jag bara berörts intellektuellt av likande upplevelser. Tv gör dig avtrubbad!
På väg till Victorian Arts Centre för en annan föreställning ramlar vi över 5 Angry Men, sex(!) blåsare som genomför en arkrobatisk show på Federation Square. Otroligt spännande, vi ser bara slutet av den, de lämnar cirkeln av publik och sitter upp på gamla cyklar och drar iväg över en gata, hela tiden spelandes! De spelar bra, sjunger bra, har genomtänkta kostymer och sminkning och har koreograferat hela numret. Man förstår att de bjuds in till festivaler världen över vilket deras annons berättar.
Vidare till The Tiny Top, ett tält uppställt utanför VAC, Victorian Arts Centre. De kör femtonminuters föreställningar en gång i halvtimmen hela kvällen, en hel massa små varietéer, shower, trolleri och tricks som inte lätt hittar en publik. Vi såg:
Isobel Necessary
En tjej i kostymbyxor, väst och kullig hatt berättar en saga för publiken om en sjöjungfru som väljer en riddare etc, etc, hon får verkligen din ca 30-hövdade publiken med sig. Isobel går in bakom ett skynke och vi ser att hon byter om och så kommer hon fram ur en stor snäcka i plast, utklädd till en sjöjungfru som försöker flörta med publiken genom att göra tricks med rockringar! Sen ska hon välja en "riddare" ur publiken och naturligtvis väljer hon mej! Det är bara att spela med. Jag får assistera henne med ringar och efteråt försöker hon lura till sig en puss och undrar vad jag gör efter showen. "Well done", säger damen bredvid mig i publiken. Det var kul!
The body
Isobel från förra numret gör entré igen i sällskap med Birdmann, en ung kille och en äldre man som tidigare var stilig i senapsfärgad kostym. De "utför" en berättelse om hur kroppen fungerar och andra små klurigheter och dansar runt i fåniga poser. Sen gör de var och en för sig små tricks, särskilt Birdmann utmärker sig med att suga fast flaskor på kroppen. Ganska äckligt. Ett småroligt, lite väl fånigt nummer. Conan the Bubble Man
En skäggig kille gör tricks med såpbubblor. Han är helt tyst men ackompanjeras av en kille på oboe. Han har ett skickligt minspel och får publiken med sig. Halvkul.
Birdmann
Birdmann berättar den sorgliga historien om hur han övergavs av sina föräldrar i fem år i Surfers Paradise där han växte upp medan han utför det ena knäppa, äckliga tricket efter det andra. Han berättar också om plastpåsars skadliga inverkan på naturen och visar hur man kan jonglera med dem istället. Fantastisk mimik och timing, vi skrattade så vi grät hela tiden.
Fantastisk, lång dag. Så här skulle man ha det.

Torsdag 31 okt
Trötta på morgonen, men till slut kom vi iväg. Vi stannar till på ett stort shoppingcenter, Eva ska köpa kjol/klänning samt hatt till Melbourne Cup på tisdag. Hon lyckas inte bestämma sig nu heller. Vi kör ca 15 mil genom massor av trafik till Phillip Island. På denna blåsiga plats ser vi mäktiga vågor slå in mot klipporna. Vinden ahr tagit sats ända från Antarktis så det är kraftfullt. Lite varstans ser vi små pingviner som "gömmer" sig. Fågellivet, särskilt måsar, är enormt. Vid solnedgången sitter vi och tusen andra som på teaterläktare på stranden för att se Penguin Parade. Vi väntar och fryser i vinden, men så plötsligt ser vi en stor grupp pingviner som simmar i surfen. De kravlar sig upp med svårighet, tvekar flera gånger men så går de resolut rakt uppför stranden upp till sina hålor där deras ägg eller ungar väntar på dem. Detta upprepas många gånger, de går alltid i grupp oftast fler än tjugo. Vi ser hundratals paradera uppför stranden och vi kan sen gå vi sidan av dem och se på när de letar sig fram ibland flera hundra meter länge bort till boet. Kycklingarna för ett enormt liv, de kan inte vara särskilt rädda att bli upptäckta. Pingvinerna kallas Little eller Fairy Penguins och är ca 35 cm höga och väger ett kilo. Coola små fiskfåglar. Stor besvikelse när vi är tillbaka på campingen - köket är låst. Vi hade hoppats på att få värma upp oss med lite varm mat inomhus, kombin saknar ju värme.

Fredag 1 nov
Vi vänder tillbaka till Melbourne men stannar till på Koala Conservation Park där man kommer nära Koalorna tack vare träbryggor de har byggt högt upp mellan träden. Särskilt Ted är söt.
Vi lyckas ta oss St Kilda, hipp stadsdel vid stranden. Vi äter på Acland Street, på ytan lik Brunswick men inte alls samma härliga blandning av människor. Här är folk nog rätt välbeställda. På Fitzroy Street finns en till Elefanten och skottkärran som föräras ett besök. Proppfullt och det obligatoriska coverbandet går snart på. Återigen är de rätt bra, duktiga musiker som gör kompromisslöst hårda rockversioner av gamla evergreens. Lite enformigt trots allt och vi är lite trötta. Vi hittar en lugn gata att ställa bilen på.

Lördag 2 nov
Sover alldeles för länge. Shopping i St Kilda och Richmond. Vi tappar bort varandra i en och en halv timme men lyckas iallafall köpa nya skor (jag) och kjol, två klänningar och en topp (inte jag!). Eva får inspiration av en massa kvinnor redan går omkring i full racingstass med stora hattar och allt, det är nämligen Victoria Derby idag. Över hundratusen i publiken får vi höra senare. Tillbaka till campingen, 90 min att köra 12 km. Jag har ändrat mig, alldeles för mycket bilar. Ringer till mamma. Ett samtal på kanske 15-20 min kostar $10, ca 50 spänn. Jag upptäckar att jag är skyldig Pappa 4500 kr. Dags att börja jobba...
Vi tar spårvagnen som f ö är alldeles för långsam, de borde gynnas vid rödljusen så de slipper stå still hela tiden. Vi hinner lagom för att se hela 5 Angry Men's "The Flag". Brilliant. Idag avlutar de annorlunda och lyckas få halva publiken att dansa vals och byta danspartner hela tiden. Hysteriskt. Sen lurar de iväg publiken på ett demonstrationståg med röda flaggor och rop: "Viva la revolution!" Vi väller in, ett par hundra pers på The Famous Spiegel Tent, en inte alltför stor lokal och gästerna där blir väl lite lätt överraskade. Hela tiden spelar alltså gruppen. Stort jubel. Tältet är en del av festivalen och just nu firas "El dia de los muertes", "de dödas dag", en mexikansk helgdag här med konsert och blomsterarrangemang. Vi ser Conan the Bubble man och Birdmann på Tiny Top, se onsdag. Sista föreställningen slutar 12.23 precis när sista spårvagnen går! Lätt att glömma sig när man har roligt. Vi lyckas med lite krångel hitta en nattbuss som tar oss inom tre km från campingen. Trötta fötter.

Söndag 3 nov
Vi tar det soft, lång frukost och tar sen en lång promenad längs den bäck som rinner nedanför campingen. Mysigt grönområde långt in i stan. Så här borde de göra oftare med gröna kilar genom villatristessen. Köper mat och äter sen lunch i det gröna. Skriver dagbok när regnet börjar strila.