Måndag 11 nov
Flickorna kör motorcykel för första gången, Sophie med mig och Christine med Eva. Jag och Sophie lyckas köra vilse. Pinsamt. Riktningen var rätt men på fel sida om ett staket så vi hela tiden leddes bort. Vi mustrar (nytt svenskt verb, så det så) korna från en hage till en annan. Många av dem ska säljas imorgon. Koji åker, han ska till South Australia och plocka apelsiner. Tim och Stirling tillbaka på kvällen. Vi hör Sophie fnissa inifrån Georges rum vid sängdags, där fick vi något att skvallra om!

Tisdag 12 nov
Upp 4.30, mycket jobb. En hel massa kor ska sorteras, en del ska säljas. Agenterna Scott och Angus är här för att hjälpa till med urvalet. Ganska tung dag. Framåt eftermiddagen börjar vi bli trötta, vi lastar kor på lastbilar. Christine släpar fötterna efter sig. När hon ska flytta på en ko, viftar den till med huvudet och hennes hand hamnar mellan kons skalle och staketet. Av ren reflex drar hon åt sig handen. Hennes tumnagel slits av från vänsterhanden och blodet sprutar. Stor dramatik, hon får första förband och körs sedan av Berkeley tiil sjukhuset i Blayney. Det visar sig att hon behöver röntgen och de får åka vidare till Orange som är en större stad. Hon har brutit benet i toppen av tummen och behöver dessutom sys. George är upprörd och känner sig skyldig, det är första gången någon i hans personal skadat sig, han kör till Orange i ilfart. De syr henne bara ett par sekunder efter hon fått bedövningen vilket naturligtvis gör jätteont. George blir ännu mer upprörd. Senare på kvällen medger han att han är trött och att det har varit en jobbig dag. Unikt uttalande från honom. Christine kommer tillbaka med tummen i bandage och armen i mitella. Tim och Stirling åker till Nevertire på kvällen. Skvaller: George och Sophie håller sig nära varandra hela dagen, han åker bakpå motorcykeln när hon kör, han som alltid vill köra själv. Vi plockar dessutom upp två små klena kalvar som blivit av med sina mammor. George försökte undvika att sälja kor som hade kalvar men man missar ibland. Vi ger dem vätskeersättning ur flaska. Senare övergår de till mjölk. Makalöst händelserik dag, klarar inte av att berätta allt!

Onsdag 13 nov
Till Nevertire på morgonen. Vi ska göra på Gobabla, George's andra egendom vad vi just gjort på Coombing Park. Stirling och Tim är redan på plats och har tillsammans med Graeme, som sköter stället i normala fall, samlat ihop hälften av gårdens alla kor redan innan vi är framme. Vi börjar direkt med kalvmärkningen. Annorlunda utrustning men vi vänjer oss snart. Graeme lagar god middag på kvällen, grillat kött vad annars! Vi börjar känna oss som ett riktigt team nu, Sophie, Christine, George, Eva och jag.

Tordag 14 nov
Kalvmärkningen klar 8.30. Vi har nu hanterat 4800 kor inkl. kalvar på 4 och en halv dag. George är stolt. Mest väntan fram till lunch som vi intar på "berömda" Nevertire Hotel. Lång bilkörning hem igen.
Väl där väntar Tore Hofstad, en 39-årig norrman som reser jorden runt. Senare på kvällen kommer dessutom Jessica Fletcher och Judith Grauer, två nittonåriga tjejer från Victoria. Nytt rekord i antal woofare på samma gång, 7 stycken, han hade bara haft ca 10 st totalt innan jag och Eva kom.

Fredag 15 nov
Fångar kalvar med Victoria-flickorna, de är uppväxta med kor och hästar så de är skitduktiga.

Lördag 16 nov
Sover till åtta, matar kalvar. George, Sophie och Christine åker till ett bröllop i Victoria.

Söndag 17 nov
Berkeley kommer kl 5 på morgonen. Med honom är Graeme Nicholls som kommit hit för dagen. Vi åker direkt ut ett par kilometer och börjar driva in korna mot "the yards". Jag och Jess kör varsin motorcykel, likaså Graeme. Judith i gamla LandCruisern och Berk' i Georges nya. Jag och Jess kör kanske något hårdare, fortare än om George hade varit med. Han brukar ofta påminna oss att ta det lugnt. Ungefär halvvägs genom mustringen har vi nått Coombing Creek. Passagen är väldigt bred och vi får mycket problem. Grupper av kor vänder hela tiden tillbaka. Då gasar man ifatt dem i full fart och vänder dem. Sen följer man dem sakta tillbaka. Jag gör denna rutin säkert 20 gånger. En gång då korna hunnit ovanligt långt tillbaka, nästan tillbaka till hagen de kom ifrån (deras instinkt är att gå tillbaka till den plats de var senast) så var jag inte särskilt uppmärksam, jag såg inte att jag närmade mig ett elstängsel i hög fart. Jag körde kanske i ca 40 km/h, vilket är den högsta meningsfulla hastighet man har på en sån här motorcykel i en hyggligt jämn och slät hage. Jag bromsade allt som gick men det var för sent. Den översta ståltråden träffade först mina armar som krampaktigt höll båda handbromsarna och träffade sedan halsen vilket slog mig bakåt och tråden skrapade över mig när motorcykeln gick igenom staketet. Jag föll av med en vansinnig smärta kring halsen. Livrädd ropade jag över radion "I'm down. Please help me!" Graeme är snabbt där, jag blöder inte, bara skrapad av tråden. Smärtan lugnar snabbt ner sig och jag kliver upp på motorcykeln igen och mustrar vidare i en timme till eller så. Den svidande smärtan gör sig dock mer och mer påmind och när vi fått in dem i the yards tycker Berkeley att jag ser dimmig ut och säger åt mig att gå och lägga mig en stund. Det känns bättre efter en stund så jag går tillbaka upp till the yards. Jag gör dock bara lugna saker som att sköta räkningen av korna. Senare på kvällen börjar det att ömma väldigt om halsen vilket gör mig orolig. Halsen är alldeles svullen på framsidan och det gör ont att svälja. George kör mig till sjukhuset i Blayney på en gång. Doktor Dimitri Tcherkas undersöker mig, det är nog ingen större fara alls, men för säkerhets skull ska de röntga min nacke imorgon. Jag får starka smärtstillande piller (codeine phosphate 30 mg) som gör mig illamående nästan genast. Men nog somnar jag.