Mån 3 mars
Ser "Frida" med Salma Hayek på Bay Dendy(4-/5). Ganska bra, undrar just hur nära sanningen den håller sig. Salma Hayek ser iallafall inte särskilt sjuk ut!
Fre 7 mars
Cyklar hem i regnet efter jobbet. Dave och Mike är i Cairns på tjänsteresa. De har hitta en pub med happy hour från 12-18. Mike slog av internet för hela byggnaden en timme innan han for och naturligtvis låter han ingen annan starta upp det. Vi städar bilen och packar. Vid femtiden kommer vi äntligen iväg.
Vi kör via Mullumbimby på slingrande småvägar ut till Minyon Falls. Ett imponerande 97 meters vattenfall.
Vi sover i Rummery Park 2 km från fallet. Rummery är ett gammalt skogshuggarläger från 20-talet med murade spisar, duschar och en hel massa plåtskjul. Mycket fridfullt. Det regnar hela kvällen och det blir mörkt tidigt. Hösten närmar sig... Att sova i bilen känns nästan som att komma hem igen.
Lör 8 mars
Sovmorgon och sen iväg på tur uppför "Peate's Mountain", 650 möh, en kort sväng på 6 km. Tyvärr regnar det och det blir värfre: Vi upptäcker att iglar har sugit sig fast på våra fötter. Vi stannar och försöker få bort dem men det är svårt att få loss dem och hela tiden kommer det fler. De kryper in i skorna t.o.m. genom Evas strumpor. De finns överallt i de våta löven som ligger på stigen. Det blir nästan en kapplöpning upp till toppen där vi hittar en bergshäll och äntligen kan få bort alla, tömma skorna ordentligt. 
Jag blöder från ett tiotal sår, jag har tagit bort över 40 stycken från mina fötter och lika många från skorna. Dumt nog gick jag i sandaler, Eva hade gympaskor. Jag läste nyss i Stephen Kings "The Body" (filmen "Stand by me") att iglar sprutar in ett ämne som hindrar blodet att koagulera. Det stämmer kan jag intyga, Eva blöder från ett sår i säkert 20 minuter. Vi tittar flyktigt på utsikten från bergstoppen men är alldeles för uppstressade. Hela vägen ner går vi på en grusväg och blir inte angripna längre.
Vi kör vidare, till Rocky Creek Dam som det pratas mycket om här. Den nådde sin lägsta nivå någonsin 1 feb: 23,83% full. Som tur är har det regnat 227,5 mm under februari så nu är dammen halvfull. Här är vackert och fridfullt och inga iglar. Vi picknickplatsen där vi lunchar på tonfiskmackor finns en stor lace monitor, en stor ödla, över en meter lång. Vi åker vidare till Terannia Creek och Protestors Falls. Magnifikt vattenfall där det är förbjudet att bada eftersom en utrotningshotad art av grodor skulle kunna dö av solskydd- och insektsmedel. Mysig campingplats mellan två bäckar med gott vatten. En envis liten wallaby försöker beta på gräsmattan men vi skrämmer den stackaren hela tiden. Det ska ligga en fladdermusgrotta i närheten och vid skymningen är himlen full av stora fladdermöss som flyger över oss.
Sön 9 mars
Klockan är ställd att ringa klockan 4.00. 4.45 lyckas vi komma upp. Vi har en och en halv timmes körning till Mt Warning med enda incident att vi nästan kör över en liten Bandicoot. Planen är att bestiga Mt Warning, ca 1100m och det gör man bäst tidigt på morgonen. Idén att vara de första som ser solen gå upp över Australien har vi tidigt gett upp. Det visar sig att stigen uppför berget är avstängd. De kraftiga regnen har orsakat ett ras. Vi ger upp de hotar med böter på $3300! Galna Australiska myndigheter. De skulle aldrig ta något ansvar för om någon skulle skada sig men bötfälla går bra. Det är ju ändå på egen risk, de skulle kunna låta oss avgöra själva om vi klarar att ta oss förbi raset. Jag kryper bak i bilen och somnar istället. Ett par timmar senare äter vi frukost och kör ner till Tweeds Head istället. En stor internationell surftävling pågår, Roxy/Quicksilver Pro. Vi ser semi- och finaler av Roxy Pro, damernas tävling. Layne Beachley, fem gånger världsmästare, vinner enkelt. Cool tävling, massor av folk, vi ser en massa surfare vi tidigare sett på film, Kelly Slater, Mick Fanning m.fl. Väl hemma har vi fått ett par nya rumskamrater, Jeanette från Tyskland och Ben från USA som också han bott i Tyskland många år. Ben är saxofonist och har varit i Uppsala många gånger. Han har t.o.m. spelat med Rolf Wikström på Rackis! Jeanette jobbar som modell.
Fre 14 mars
Träffar James ute på Koreelah. Han funderar på att köpa ett par gamla hus och flytta dem till sin egn tomt. Killen han tänker köpa ifrån ("Spunky Boy") ska i fängelse i tre månader för att ha kört utan körkort så han är nog ganska desperat att få affären i hamn. Mark, James, Eva och jag åker till Beach Hotel och äter middag.
Det är Ben och Jeanettes sista kväll hos Kushi. Vi dricker gott (Lindemans Bin 45 Cabernet Sauvignon 2002) rödvin och lyssnar på Ben "King" Perkoffs skiva. På omslaget finns en fantastisk bild från deras bröllop. De välkomnar oss att hälsa på i Berlin. Kushi tycker vi ska åka dit under "Love Parade", en stor teknofestival men Jeanette tycker att den har blivit ett stort jippo med en massa folk med fel förväntningar.
Lör 15 mars
Sitter och äter frukost och då slingrar sig en Brown Snake (tror vi) förbi utanför på bakgården. Den är väldigt lik en orm jag klev över ute i Rummery Park. Fy fan, tänk att bli biten av en sån och sen tvingas sitta still bland hundratals iglar och vänta på hjälp...
17 - 23 mars
Kushi har ena idén efter den andra. Ena dagen
ska han organisera marknad i Suffolk Park nästa dag ska han köpa små
mopedbilar att hyra ut till turisterna.
Ett engelskt par från Kent utanför London flyttar in. Carly och
James. De kör en gammal Lada och häckar en hel del framför teven.
24 - 30 mars
Nu är vi snart på väg härifrån. Eva gör lappar som hon sätter upp på stan, vi försöker sälja våra prylar, surfbrädan, cykeln, madrassen, fläkten och hyllan. Vi fixar med bilen, klär in baksätet i zebratyg! Det börjar bli mer folk på stan igen, det är snart påsk och då säger alla att folkmängden riktigt exploderar i stan. Patrik fyller år, jag ringer från The Rails, det ät fortfarande morgon hemma i Sverige.
Kriget på TV upprör oss, vart är världen på väg? Kushi säger att han också skulle döda amerikaner om han varit på plats i Irak. Folk från Filipinerna och Indonesien låter sig värvas för att hjälpa sina muslimska bröder. Ryssarna säger att den här krisen är den värsta sen kalla kriget och jag kan bara hålla med. Man märker också ännu tydligare nu att det är pengar det hela handlar om, inte bara vapentillverkare och oljebolag utan också en massa andra företag som lever på att städa upp efter katastofer. På tv ser vi VDn för ett företag som minsann städade upp efter World Trade Center och just nu röjer efter bränderna i Canberra. Han hoppas på lukrativa kontrakt i Irak efter kriget. "Rekonstruktionen" av Irak tycks det vara många som slåss om, Australiens regering säger att de ska minsann slåss för att Australiska företag ska få sin rättmätiga del av kakan när Irak ska byggas upp, USA ska inte få allt. Och USA säger att de ska se till att de "ovilliga" länderna minsann inte ska få vara med under återuppbyggnaden. Borde inte irakiska företag ha första tjing? Vad händer när "hjälpande" företag och organisationer lämnar irak?
Politiskt ser det ut som om vi står inför en katastrof, vad kommer att hända med Kurderna? Kommer Turkiet, Iran eller Syrien att blanda sig i? Är man pessimistisk så står vi inför tredje världskriget, väst- mot arabvärlden.
Ser "The Hours" på bio (3-/5). Överreklamerad. Tre kvinnor som mår allmänt miserabelt utan särskild anledning. Jätteintressant. Inte. Om någon skulle haft en Oscar i den här filmen är det Meryl Streep och inte Nicole Kidman.